Musik

Efter tvÃ¥ aktiva dagar i huvudstaden drog vi mot Dalarna och Dalhalla för att kolla in Rhapsody in Rock – Back on Track. Vi inkvarterade oss den 16:e pÃ¥ GärdebygÃ¥rden i Rättvik ett stenkast frÃ¥n Siljans strand – inte samma lyx som i Stockholm men med en hög mysfaktor. Efter en tvÃ¥rätters pÃ¥ hotellet var det dags för resans huvudattraktion, kalkbrottet i Dalhalla.

Det 55 meter djupa kalkbrottet rymmer ca 4000 åskådare och var betydligt häftigare än vi vad vi hade föreställt oss. En lång nedförsbacke och massor av trappor ledde oss så småningom ner till den häftiga arenan och det smaragdgröna vattnet. Klockan åtta drog showen igång och när dom första bastonerna träffade bröstet vi undra om man skulle överleva tillställningen. Men det gjorde vi förstås och det var fullt ös hela tiden. Robert Wells hade plockat ihop ett kanongäng och förutom en orkester av högsta klass fick vi se Jill Johnsson, LaGaylia, Jakob Samuel, Gino Vanelli, John Lord, Albert Lee, kören The Vocalettes och ett gäng duktiga dansare. Magnifik avslutning som bjöd på eld i vattnet och häftiga fyrverkerier.

Den finkulturella biten tog vi hand om sista dagen då hemresan gick via Nusnäs och deras Dalahästar samt Mora med sitt Vasalopps- och Zornmuseum. I sanning en riktigt trevlig roadtripp med två systrar som var på sitt soligaste humör och behandlade chaffisen och reseledaren med mjuk och varsam hand.

Vi var för första gången och kollade upp julkonserten på Slottsruinen med den skönsjungande John Martin Bengtsson och det var en mycket trevlig musikalisk upplevelse. John Martin hade plockat ihop en bra mix med artister där även Yazmina var med. Som bekant var hon även med på Jennie och Johans bröllop för ett tag sedan på samma ställe.

Bland alla eldar på innergården såldes glögg till frusna själar och vår omgivning hade rekommenderat och lånat ut sittdynor och det var tur för annars hade vi nog inte överlevt. För kallt var det, riktigt rejält kallt. Tur att showen var så bra, det gjorde att man glömde av att känseln i fötterna försvann tidigt.

Med tanke på stigande ålder, och en ängslan över att tappa bort käppen, är ju inte Idol 2008 det program som jag följer varje minut precis. Men nu blir det ändring på det. Det visar sig att jag kan ha varit en meter från en blivande vinnare, nämligen Yazmina Simic, vilket jag knappt visste då. Det hela inträffade när Jennie och Johan bestämde sig för att äntligen sluta leva i synd och bjöd till fest i Slottsruinen. På senkvällen annonserade en stolt pappa, tillika ansvarig för en förstklassig förtäring, att han hade en överraskning till brudparet. Han presenterade då sin 16-åriga vackra skönsjungande dotter Yazmina, en av sexton som är kvar i tävlingen, och inte ett öga var torrt. Som synes fick hon också stående ovationer av det vackra brudparet och naturligtvis blev det jubel även från festsällskapet. Vilken tjej, rösta på henne. Gör det!!!

Även lokaltidningen har kopplat greppet. Heja Yazmina!!!

Nu skall jag äntligen få iväg kära hustrun till London. Hon har ju så länge kämpat emot men när en jämn, väldigt jämn, födelsedag nu närmar sig så är hon helt plötsligt mottaglig för att fly fältet. Det blir således en långhelg i den stooora staden med en härlig musikal som paradnummer. Mamma Mia! på Prince of Wales Theatre ser vi ju båda fram emot och att lyssna på drygt 20 låtar av ABBA i den nästan tre timmar långa föreställningen känns inte som något större offer. Och jag har inte tänkt att det skall gå någon nöd på oss när det kommer till mat, dryck och boende heller. Som om inte detta skulle räcka så blir det till att ta direkttåget mellan Växjö och Kastrup, jag skulle inte bli ett dugg förvånad om den här tågtokiga damen anser det vara den här resans absoluta höjdpunkt

I vilket fall som helst, härmed är ni meddelade att det inte är någon idé att banka på dörren när högtidsdagen infinner sig för det lilla livet. Vem vet, kanske hon just då kollar in Queen Bettan.

Bobby Vinton hette en lirare som sjöng ”Roses are red” men det kommer bara den mogna ungdomen ihÃ¥g. Ã…ret var nämligen 1962 och jag var femton Ã¥r, nybliven moppeägare och mest lik en marskatt tyckte nog föräldrarna. I vilket fall som helst kom jag att tänka pÃ¥ det när jag tog en bild pÃ¥ vÃ¥r rosenbuske Sympathie i dag, en riktig skönhet.

Vad hände mer 1962:
- Beatles skrev sitt första skivkontrakt.
- Jack Nicklaus gjorde sin proffsdebut.
- Telstar skickades upp i rymden.
- Datasaabs D21 såg dagens ljus.
- Och mycket mer… 

Those were the days!

Sonen slog en signal och undrade om jag ville gÃ¥ med och kolla pÃ¥ Jill Johnson som gjorde Växjö äran denna vÃ¥rkväll. Självklart svarade jag! FörvÃ¥nande tyckte Kerstin som sa att jag ju inte ens gillar henne. Hmmm… jag kanske sagt nÃ¥got i den stilen nÃ¥gon gÃ¥ng men det gäller inte längre.

Jag gillar Jill! En riktigt härlig countrytjej som dessutom är snygg, skånska, välljudande (vilket är en fördel) och drar av en fin show med sitt duktiga band. Och tuttarna är äkta, hon berättade det sjäv!

Kvällen avrundade far och son på Bishop Arms. Trevligt!