Jobbet

Mellan museum och Shihlin Night Market igår blev det naturligtvis en liten sittning på Zorros Bar. Bartendern meddelade stolt att det fanns en liten parvel som pratade engelska och undrade om jag kunde prata med honom. Det var ju inga problem, efter några Gin & Tonic pratar jag med vem som helst. Och visst kunde han prata, i själva verket mycket bättre än de flesta Taipeibor och han var hur gullig som helst. Ja, ni ser själv.

Han var där med sin familj som i likhet med alla andra familjer var ute och åt. Det var nämligen Mors Dag och det är riktigt stort i Taipei och i Taiwan. Hela familjen, mor- och farföräldrar, föräldrar och syskon anslöt och log, fotade och pratade konstant. Underbart vänliga och goa, dock var det bara grabben som kunde engelska! Ja, då har man en polare i Taipei också. Coolt!

Bartendern är ledig denna veckan. Katastrof!!!

Alla som känner mig vet ju att jag inte är någon kulturknutte. Dock, att inte besöka National Palace Museum när man är i Taipei för första gången måste betraktas som ett helgerån. Fick med mig Mattias, som jag tror har lite bättre koll än vad jag har (fast jag är inte säker, han fick vara med på bild i alla fall), och även detta evenemang var ganska mäktigt. På grund av lite svaga kulturella kunskaper, obefintliga skulle väl elaka kamrater säga, kunde jag inte njuta fullt ut men det fanns mycket fint att titta på. Bittan, Kerstins lilla syster som är en kulturellt högtstående liten donna, hade gillat detta fullt ut. Ett besök är ett måste i alla fall och om inget annat kan jag ju stoltsera med att ha varit där. Och några dynastier kände jag faktiskt till!

I övrigt har det varit en behaglig söndag. Frukost på sängen, morgontidningen och en sen dusch följt en lång promenad där jag tyvärr inte hittade det jag letade efter. Skall göra ett nytt försök. Lite småsvettig när man kom tillbaka till hotellet och eftersom det är svalt och skönt på vårt stamlokus Zorros blev det en liten sittning där. Klockan var ju i alla fall över tolv!

Om vi kan skaka liv i Dennis är det inte omöjligt det blir ett besök pÃ¥ en nattmarknad följt av en trevlig middag i kväll. Därefter lär det bli tunt med turistrapporterna. De Ã¥terstÃ¥ende fyra dagarna i mitt fall kommer att präglas av mycket jobb. Fast Niklas är ju förstÃ¥s pÃ¥ väg hit…

Efter allt tjat om världens högsta byggnad, här är den – Taipei 101. Var tvungen att besöka den dagtid, blir nog en kvällstripp ocksÃ¥, för att verkligen suga i mig det mäktiga. Och mäktigt är det! KÃ¥ken är 508 meter hög och har 101 vÃ¥ningar över jord (dom har gömt 5 under jord) och hissen, världens snabbaste naturligtvis, tog mig till 89:e vÃ¥ningen pÃ¥ 35 sekunder. Ungefär samma tid det brukar ta för fyra vÃ¥ningar pÃ¥ Honnörsgatan!

Byggnaden hålls upp av 380 betongpelare som dom petat ner 30 meter i marken. För att stå emot när det friskar på hänger det en liten kula på 660 ton och dinglar på 89:e våningen.

Nog om detta. Nu drar alla tre snart ut pÃ¥ en guidad tur kallad ”Taipei Night Tour”. Är faktiskt inte sÃ¥ syndigt som det lÃ¥ter.

Update (strax innan midnatt):

Gänget är back. Nu har vi käkat mongoliskt krubb på Tang Kung Bar-B-Q, mycket gott! Dock, fixar magen detta så har vi inga problem dom närmaste tio åren. Hade svenska myndigheter trippat omkring i det köket är jag helt säker på att ägarna fått handfängsel allihop. Nu är ju vi tuffa och hungriga pojkar så vi bryr oss inte om sådana detaljer utan stoppar i oss godsakerna.

Vi har också besökt Lung-Shan Temple från 1738 där många av Taiwans skolungdomar tände stickor och bad guden om bättre betyg. Tror han hette Budda, väldigt lik mig var han i alla fall. Ett besök på Snake Alley Night Market efter det, lyckades tyvärr inte undvika en drake i brons (var ska vi ha den Kerstin?) och det hela rundades av med ett nattbesök i Taipei 101. Två gånger samma dag i den byggnaden, undrar om jag inte innehar besöksrekordet på företaget.

Okej dÃ¥, visst blev det en liten titt in pÃ¥ Zorro, what else? Dom skulle ju bli ledsna annars. En rätt skön känsla när man rundar hörnan och bartendern ler igenkännande och yttrar de magiska orden: ”A double Gin & Tonic as usual, Sir?”
Life is great!

När man befinner sig i Asien kostar det en slant att ringa hem. Dock inte med Skype, 16 öre per minut till fast telefon och helt superb ljudkvalité. Samtal från fast telefon hemifrån till datorn i Asien är ett lokalsamtal.

Fredagkväll i Taipei och våra värdar skall ta oss till en fancy restaurang, låter väldigt hoppfullt och mycket gott. Dom ville vi skulle välja restaurang och kom in med en bok stor som halva telefonkatalogen innehållande restauranger i Taipei. Vi insåg väldigt snabbt vår begränsade lokalkännedom och insisterade på att valet var deras. Skall bli mycket spännande!

Uppdatering:
Åter tillbaka på rummet efter en suverän måltid på en japansk restaurang. Inga krusiduller, inbyggd grill i bordet och fram med gud vet hur många olika rätter som kunde grillas. Fläskkött, nötkött, lammkotletter, räkor, sillar och hundra rätter till som jag inte har en aning om vad det var. Det som är på väg in i matluckan är huvudet på en liten sillrackare. Mycket korrekt måltid! Ölsejdlarna fylldes på i rask takt, helt i min smak.

Jag hoppas ni noterar den världsvana hanteringen av pinnarna. Ser faktiskt coolt ut! I själva verket var det bara tur att maten hängde med när bilden togs. Hur dom lyckas äta sig mätta med dessa ätverktyg är en gåta. Vi har nu praktiserat i några dagar och det går visserligen bättre och bättre men man tycker sig ana ett småleende hos värdarna.

Nu laddar vi för två lediga dagar. Strategin läggs upp vid frukosten i morgon bitti och på min lista står i alla fall Taipei 101. Kanske hittar jag någon trasa till det lilla livet.

Innan vi Ã¥kte till Taipei fick vi lite goda rÃ¥d frÃ¥n de lärda. Ett löd sÃ¥ här: ”Hyr absolut inte motorcykel eller moped!! Gör inte det!!” Efter att ha varit här nÃ¥gra dagar förstÃ¥r jag precis. Unga som gamla sitter pÃ¥ dessa maskiner och far fram som jaktpiloter, kryssande mellan taxibilar, bussar och fotgängare. Verkar inte som luften man drar i sig är sÃ¥ nyttig heller, Ã¥tminstone tycker inte tjejen pÃ¥ bilden det. Men ciggisar eller stadsluft kan inte vara farligare än att flänga fram i trafiken som dom gör. Hur f-n vÃ¥gar dom?  Själv utnyttjar vi taxi. En 15 minuters resa kostar ungefär lika mycket som framkörningen hemma. Schysst prissättning mÃ¥ man säga!

Vill ni veta lite mer om vårt spännande liv i Taipei så kolla in kollegan Dennis nystartade blogg.

Har inte blivit något vidare nöjesliv eller shopping så här långt, mest jobb och det är ju faktiskt därför vi är här. Hoppas det kan bli lite på nöjeskontot i helgen som kan vara värt att rapportera om. Ett besök på Zorros Bar lyckades vi dock klämma in igår kväll efter en rejält lång dag på kontoret. GT blev det förstås, what else?

Är ni intresserade av lite lokala nyheter kan jag rekommendera Taipei Times som hänger på hotelldörren varje morgon. Och vädret vill ni förstås inte missa.

Dagen har grytt i Taipei. Hett som i en bakugn om man är osmart nog att befinna sig i solen. Tempen ligger någonstans mellan 25 och 30 vilket ni därhemma förstås inte är i närheten av.

Hotellet heter San Want Hotel och är den vita byggnaden mitt i bilden. Bra rum, centralt, fri internetuppkoppling (annars hade jag flyttat) och den häftigaste frukost jag sett. J-vligt korrekt!

Om man nu inte har möjlighet till en pilsner vid strandkanten är det inget dÃ¥ligt alternativ att befinna sig här. Världens just nu högsta byggnad och ett berömt museum stÃ¥r högst upp pÃ¥ listan över mÃ¥sten. More to come…

Då var vi på plats i Taipei, 20 timmar efter att vi lämnade Växjö. Jumbo med Thai från Kastrup med destination Bangkok där det blev byte för att komma till Taipei. Det har ju blinkat förbi lite reklam i dumburken från Thai med dessa undersköna leende flygvärdinnor så förväntningarna var högt ställda. Det vackra stämde men dom var inte mycket gladare än SAS flygvärdinnor. En illusion fattigare således. Mina glada respolare Dennis och Mattias inväntar transporten till hotellet. Lite kaosartat var det innan vi kom iväg men ett organiserat kaos. Temp = 27 grader.

Nu tar vi oss en välbehövlig siesta och förbereder oss för en middag med kunden ikväll. Kunden bjuder, det är tydligen en Taiwanesisk sed att ta ut gästerna pÃ¥ middag den dagen dom dyker upp och vem vill förstöra en sÃ¥dan sed. Det börjar bra det här…

Plikten kallar och på måndag sticker jag med några kollegor till Taiwan, närmare bestämt till Taipei. Stannar nästan två veckor, mest hårt jobb förstås men förhoppningsvis också en hel del förnöjelse som kompensation för alla missade pilsner vid strandkanten. Om inte tekniken sätter några käppar i hjulet kan ni räkna med ett och annat inlägg här i bloggen. Stay tuned!

BrÃ¥ttom pÃ¥ jobbet, jag är pÃ¥ väg frÃ¥n ett möte till ett annat och för att spara tid är blicken fästad i mobilen läsande de senaste inkomna mailen. Alla normala människor lyfter blicken dÃ¥ och dÃ¥ för att kolla hur man ligger till i förhÃ¥llande till ev. hinder i omgivningen men det gör naturligtvis inte lilla jag. Jag avbryts mitt i läsandet genom att jag med böjt huvud frontalkrockar med en betongvägg i full speed och resultatet ser ni här intill. Hade Dynamit-Harry varit där hade han sagt ”Vilken j-vla smäll!” men varken han eller nÃ¥gon annan fanns i närheten vilket jag tackar högre makter för. När miljoner stjärnor skingrats kunde konstateras att skallen höll vilket fÃ¥r betraktas som ett smärre mirakel eller bevis pÃ¥ extrem tjockskallighet.

Den här pinsamma historien borde egentligen inte göras mer känd än den redan är men kära hustrun tyckte den hade ett stort allmänt intresse. Undrar varför? Nåja, jag får väl bjuda på det.

Vinlotteriet som jag nämnde i det förra inlägget är nu avgjort och det visade sig att mina dolda talanger passar mycket bättre för denna typ av aktiviteter. Det blev visserligen inte allra högsta vinsten men en mycket hedrande tredjeplats vilket inbringade fyra helpavor förhoppningsvis välsmakande vin. Och det är ju en förräntning av det insatta kapitalet på 300 % om jag räknar rätt, helt klart godkänt.

Nu gäller det att inte vila på lagrarna utan att direkt lägga sig i träning inför nästa dragning.

SÃ¥ var dags för en ny aktivitet, ett under att man hinner göra nÃ¥got vettigt pÃ¥ jobbet. NÃ¥ja, detta var faktiskt efter arbetstid och t.o.m. en fredagskväll. I Växjö finns hos Växjö Motorsällskap en häftig racingbana, slotracing heter det visst, som jag aldrig hört talats om tidigare men efter fredagskvällens övningar funderar man pÃ¥ om man inte skulle kunna fÃ¥ in en mindre variant i huset. Detta var skitkul och ännu roligare hade det varit om man vunnit. Men den tiden är förbi nar man slÃ¥r kidsen pÃ¥ fingrarna, det har man definitivt fÃ¥tt lära sig tillsammans med barnbarnen framför Xboxen. Bilden ni ser är stulen frÃ¥n Emma, vÃ¥r egen högst eminenta ”proffsfotograf”, som vet hur man hanterar en kamera.

Efter racingen drog hela gänget, drygt femton stycken, till Palladium för lite god mat och dryck. Själv höll jag låg profil med dryckerna (som vanligt) eftersom bilen ville hem till Tävelsås. En stor del av ungdomarna fortsatte dock ut i stadens vimmel och hur det gick är inte känt i denna stund men vad jag vet har inte centrum brunnit ner så det hela sköttes nog med stil.

PÃ¥ mÃ¥ndag är det premiär för ett vinlotteri pÃ¥ avdelningen, garanterat utan krav pÃ¥ kondis och känslig pekfinger sÃ¥ dÃ¥ är det läge att visa var skÃ¥pet ska stÃ¥…

Vi har på jobbet några riktiga entusiaster som gör allt för att vi inte skall bli några soffpotatisar. I förra veckan bevistade jag en intro till Aikido i Sedokans lokaler där jobbarkollegan Victor är medlem. Att kunna slänga några dumma bamsingar i backen som Seagal gör i parti och minut lät ju lockande så det vara bara att hänga på. Passet var en timma och började med en lång, mycket lång, kvarts uppmjukning i sann Friskis & Svettis anda. Redan där infann sig känslan att man kanske överskattat sin förmåga å det grövsta. Tur att vi fick sitta ner efter den övningen och lyssna till Victor när han förklarade vad Aikido var annars hade mitt pass slutat redan där.

Victor och en kvinnlig Aikidokollega lärde oss sedan att falla på ett korrekt sätt och jag inbillar mig att det är det jag kommer att få mest nytta av. Därefter några grundläggande tekniker som testades på jobbkollegorna men jag tror inte Victor var så imponerad när vi misslyckades med att hålla reda på höger och vänster. Tröttheten från gympapasset satt kvar i hela kroppen och övningarna gjorde inte situationen ett dugg bättre. När kroppen skrek att nu får det vara nog återstod en halvtimma av övningarna och en nära-döden-känsla började infinna sig. Lyckades dock bita ihop och vara med till slutet.

Hela grejen var faktiskt väldigt kul och hade bara flåset varit snäppet bättre, och kroppen i det skick den en gång var, hade jag inte behövt gå omkring som en 60-åring i flera dagar (f-n, jag är ju bara 59) och leta efter en rollator. Det har nu gått en vecka sedan den japanska övningen och äntligen klarar jag av att kliva ur sängen av egen kraft och gå i trappor utan stöd.

Livet leker igen!