Vid pennan

I ungefär fem Ã¥r har kära hustrun bett om att fÃ¥ köksbordet omslipat och det är väl ungefär den startsträcka en man i sina bästa Ã¥r behöver för att komma igÃ¥ng. När gubben väl fÃ¥tt upp farten med den nyinförskaffade planslipen gick det som en dans och tanken fanns nÃ¥gonstans i hans bakhuvud (mycket lÃ¥ngt bak) att detta kanske skulle gjorts tidigare. Men säg den glädje som varar. När det nyslipade bordet fick lite lack pÃ¥ sig sÃ¥g det ut som en fläckig panter, ljust där slipningen gÃ¥tt pÃ¥ djupet och betydligt mörkare där det fanns gamla lackrester kvar. Detta är antagligen självklarheter för normalt funtade folk men i detta fallet tappade snickarproffset sugen. Kanske hittar stollen sugen imorgon igen eller nästa Ã¥r…
Ska bli kul att se när Kerstin får nytt kök!!
Stilla dig kvinna!